Kära Dave
Kära Dave har någonstans ramlat och skrapat bort en bit päls.
Inget blodvite uppstod, men pälsen är borta på benet (övre högra "låret")
0,5 cm i diameter.
Jag har sådan ångest.
Stackars katt.
Fast han verkar förstås inte påverkad alls.
Ångest att jag ej var med, att jag inte vet vad som hände.
Tur att vi aldrig skaffade barn,
undrar om ångesten hade varit värre då.
Kanske inte - Dave och Tony är ju som våra små oskyldiga barn.
Men jag vet att man inte ska se dem som så.
De är ju dessutom snart ett år - ett kattår - sjutton männsikoår.
Min brorson är 17.
Han brukar skada sig och sy sig varje år, någon gång var det visst över 20 stygn...
Nuförtiden ringer han mej varje år vid skadan...
och
han är ute med polarna och super,
går på gymnasiet
tränar MMA..
Men mina missar är fortfarande så små
tycker jag -
men det tycker väl Anders föräldrar om Anders -
I guess.
Viktoria, Hasse, Dave och Tony
mest Viktoria idag
Ångest har i alla tider givit stark livskänsla.
Dagens mest livsdugliga människora är kanske vad man kallar neurotiker.
Elsa Gress - dansk författarinna
